torsdag 30 augusti 2012

Den 30/8 -92

Det är den 30:e augusti 1992. Jag är tio år. Jag läser "Hittebarnet". Den är bra. Jag ligger i sängen och läser. Pappa vill att jag ska följa med ut och springa. Jag vill inte. Jag lovar att göra mat till pappa tills han kommer hem. Han kommer inte hem. Jag väcker mamma. Vi cyklar till skogen för att leta efter pappa. Så småningom letar massa människor i skogen. Någon hittar pappa. Han snarkar. Sen får han åka ambulans. Jag är hemma med min moster. Vi tittar på TV. Pappa är på sjukhus. "Det är nog inget farligt" säger min mosters man. På morgonen väcker min moster mig. "Pappa är väldigt, väldigt dålig." Hon gråter. Vi åker till Lund. Ett blodkärl i pappas hjärna har gått sönder. Lika mycket blod som en knuten hand trycker på hjärnan. Man kan inte göra något åt det. Det är den 30:e augusti 1992. Doktorn stänger av respiratorn. Hej då pappa.


Mitt liv håller på att ta en ny vändning just nu. Jag håller på att kränga av mig en tvångströja. Jag tror att min process kan vara betydelsefull att ta del av för den som är drabbad av en förlust. (Läste någonstans att vi i genomsnitt drabbas av ca 5 betydande förluster i våra liv. Av naturliga skäl tätnar de ju med åren.) Det där med att ha förlorat en förälder som barn är speciellt på sitt sätt. Jag kommer att gå in mer på det längre fram. Jag har hittat en ände på nystanet.

Till att börja med vill jag presentera tre insikter, tjoho.


  • Det är inte farligt att vara i sorgen. Måste citera en egen låtrad här, om att dyka ner i sorgen: "När det svarta är så svart som det kan bli, först då ser du det är färg du simmar i." Det är sant. Det är så skönt att upptäcka att sorgen har så många ansikten, de flesta milda och goda när man väl vågat titta på dem.
  • Man ÄR inte sin sorg. Den har kanske byggt ett stort kråkbo i din mage, i ditt hjärta eller i din hals. Du vet inte om det. Men plötsligt förstår du det. När du kallar den vid dess rätta namn måste den gå och lämna plats för skratt, tillit, kärlek och andra goda ting. 
  •  Skäms för Guds skull inte över din sorg. En mycket stor bromskloss i mitt sorgearbete har varit att jag på det hela taget ansett mig oerhört priviligerad i mitt liv. Därav har jag skämts över min sorg och på så sätt knutit ännu hårdare knutar i mitt inre. Skäms inte för din sorg. Ifall du skäms över den ska du veta att det är inte dig det är fel på. Det är nämligen så att vi i vår del av världen är lite utvecklingsstörda, eller ska jag säga otränade kanske... när det kommer till sorg.

 

Vi låtsas som att döden och sorgen inte är en del av livet. Vi tackar nej till den fantastiska möjligheten till lärdom som smärtan har att ge oss. Vi föredrar det avdomnade och liknöjda. När någon ger ett naturligt uttryck för sorg och smärta säger vi att personen "tappat greppet". Sedan jag själv nyligen började definiera sorgen som sorg (för det är banne mig inte lätt, det var det som tog mig 20 år) och började prata öppet om den, har jag märkt att folk drar sig undan. Man tycks inte vilja kännas vid att något som hände för så länge sedan kan sätta så mycket i rörelse idag. 

Det var inte såå lägesen jag stiftade bekanskap med begreppet "frusen sorg". Det är ett mycket vedertaget begrepp, finns t o m på sjukvårdsupplysningssidor såsom 1177.se. Det var för övrigt därifrån jag fick namnet till denna blogg. Så här beskrivs sagan om Askungen vara en bild för frusen sorg på 1177.se


Den sörjande går igenom sorgearbetets olika skeden. Så är det i dag och så har det alltid varit. Detta beskrivs så fint i sagan om Askungen.

Den lilla flickans mamma dog, och snön bredde ett täcke över graven. Känslorna var frusna, men så småningom kommer de fram och Askungen går varje dag till graven och gråter. Askungens pappa gifter om sig, och hon får en styvmor och styvsystrar. Askungen sover i askan intill spisen och hon är grå och smutsig. I sagan är det de elaka styvsystrarna som tvingar henne till det, men det verkar som om det också passar henne att leva så i sin sorg. Hon drar sig undan från glädjen i livet.

Efter vintern blir det vår, och snön smälter. Askungen planterar en hasselkvist på graven. Vattnad av Askungens tårar växer kvisten upp till ett vackert träd. Tiden går och en dag är Askungen redo att lämna sin sörjande tillvaro. Tillfället kommer när kungen ska ha fest. Askungen hämtar kraft från trädet som växer på moderns grav: där får hon de vackra klänningar och skor som gör att hon kan gå på kungens bal. Sorgen över den döda modern har omvandlats till goda minnen som ger Askungen styrka och mod att fortsätta sitt liv.

Vad det var som gjorde att min sorgeprocess blev störd och frös kanske jag kommer att berätta senare. Eller så är det inte viktigt.
Min poäng här är i alla fall att vi behöver bli medvetna om vad sorg är. Förluster är oundvikliga. Vi kommer alla att drabbas av dem. Det är väl inget direkt fel med att fösöka få människor att leva längre. Men istället för att stirra oss blinda på orsaken till dödsfallet, vilket är den typ av förlust jag talar om nu, kanske vi borde titta på hur vi som är kvar kan överleva förlusten själsligen. Jag hade ju 
t ex kunnat viga mitt liv åt att forska på hur man ska upptäcka aneurysmer i tid. Eller samla pengar till sådan forskning. Men då är jag nog mer benägen att viga resten av mitt liv åt att synliggöra sorg och sorgbearbetning. Jag tror nämligen att om vi i samhället i stort hade större förståelse för vad ett lyckat sorgearbete är, hade vi kunnat hjälpa varandra att läka medan såret var öppet och varmt. 

Min sorg idag handlar inte om att jag saknar min pappa, utan om vad denna frusna sorg har gjort med mig fram tills nu. Allt jag varit oförmögen att ta emot och förvalta. All begåvning jag inte förmått använda. Alla tåg jag inte förmått sitta kvar på. All ensamhet jag skapat. Alla de obarmhärtiga krav jag ställt på mig själv. Idag har jag börjat förstå vad som varit felet med mig. 

Ingenting. 

För jag ÄR inte min sorg. 

Jag är Maria och jag är redo för resten av mitt liv. Can I kick it?


2 kommentarer:

  1. Tycker det ska bli underbart att följa dig i din process :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men åh, tack S.W. Har just satt mig för att göra mitt andra inlägg. Kom äntligen till skott och läste Allt finns alltid, därav börjar mitt eget författande först nu. (Eller ja, för tre timmar sen, glömde trycka på publiceringsknappen.)

      Radera