torsdag 13 september 2012

Flaskposten

Kan verkligen rekommendera detta, att blogga om ämnen belagda med knutar och svärta. Dels är det oerhört förlösande, dels gör det människor glada. Ja, faktiskt. Jag skriver om sorg och människor säger att de blir glada av att läsa det. Och tvärt om vad man kanske skulle tro är också jag gladare än vanligt. Lite utmattad kanske, men det har blandade orsaker. Nu när jag är framme vid Pudelns kärna känner jag inte längre den där förbaskade rastlösheten flåsa mig i nacken. Jag behöver ingen tillflykt och inget sällskap. Känner mig befriad. Tack.

Några har sagt åt mig att tänka en extra gång så att jag inte lämnar ut mig själv för mycket. Men jag tror på öppenhet och vill uppmuntra andra att vara öppna. Bloggandet och läsandet av bloggen har skänkt klarhet och satt igång viktiga samtal inom och utom familjen. I familjen har vi nu alla nått till en punkt där vi är mogna att se på vårt gemensamma trauma med nya ögon. Lite som att diskutera handlingen i en film: "Varför reagerade hon så? Vad var det hon kände egentligen? Vad kunde gjorts annorlunda?"

Jag har insett att; Ja, mycket kunde gjorts annorlunda efter pappas död. Men det är inte säkert att det hade blivit bättre, bara annorlunda än det nu blev.

En sak kan jag ändå önska mig: Att isoleringen inte var så stark. Jag hade vid tidpunkten för pappas död en bästa och enda vän. Hon gick i min klass och vi lekte nästan varje dag. Efter dödsfallet var jag hemma från skolan i, jag vet inte riktigt hur länge men kanske två veckor. En kväll kom min kompis och hennes mamma och hälsade på. Jag minns en obeskrivligt jobbig känsla när jag märkte att min kompis inte fattade något alls av vad jag gick igenom. Och jag önskar att jag hade fått träffa någon, någon enda, i en annan men liknande situation.

Vilket, oj då, för mig in på ett helt annat ämne än jag egentligen tänkt för denna veckas nattskift.

Flaskposten

Det var i november. Det var blåst och regn. Vi var på Öckerö för att åka ut med båt till Vinga och sprida pappas aska i havet. Det gick ett par dagar då vi väntade på att vädret skulle bli lite bättre. Vi skrotade runt på stranden och tittade på saker som vågorna fört in till land. Jag gick lite framför de andra. En knotig gren ett blått rep ett smörpaket från Polen en slipad glasbit en PET-flaska. "Tänk om det är flaskpost" tänkte jag förstrött när jag böjde mig för att plocka upp den.

Det var flaskpost. En flicka som hette Anna och var 12 år hade kastat den i havet från båten när hon åkte till Danmark på skolresa tidigare på hösten. När jag kom hem skrev jag brev till henne. Inte minns jag vad jag skrev, men efter en liten tid fick jag ett brev tillbaka. Och vet ni, hon berättade att hennes pappa också dött, samma sommar. Vi skrev ett par brev till, men sedan rann brevväxlingen ut i sanden och vi träffades aldrig. När Facebook gjorde intåg i mitt liv för tre år sedan sökte jag då och då på hennes namn men utan resultat. Men i januari förra året fick jag ett meddelande från en person som visade sig vara hon. Hon hade känt igen mitt namn bland vänförslagen, själv hade hon ett påhittat. Vi hade alltså gemensamma fb-vänner, umgicks uppenbarligen i liknande kretsar. Det visade sig dessutom att vi inte bodde så långt ifrån varandra, eftersom jag flyttat norrut från Skåne. Så vi stämde träff.

Vi hade mer än en bortgången pappa gemensamt. Som att vi båda bodde ensamma i varsitt vedvärmt hus på landet. Hade samma stjärntecken. (I såväl vahettere "vanlig" astrologi som "maya-astrologi". Någon får gärna räkna ut sannolikheten för det...) Snusade samma slags snus*. (Fast det var längesen jag slutade nu, undras om hon också gjort det?) Ett tag hade vi en pojkvän som hette Emil! (Ja, jo, det var två olika Emilar.)

Vi träffades några gånger. Sista gången tror jag att jag schabblade bort henne. Det var förra sommaren och hon kom upp bakom mig på en konsert. Tror att jag var lite avfärdande, fast det var inte min mening. 

Är det inte märkligt att jag sitter här och litegrann ondgör mig över att jag inte hade någon utomstående att dela smärtan med, någon som förstod, bara för att sekunden senare komma på att universum faktiskt gav mig just det?

Sensmoral? Man får det man behöver och behöver det man får.

*Kronan Vit Portion

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar