torsdag 6 september 2012

Profetian på terassen

För fyra och ett halvt år sedan var jag i en stad som heter Bikaner i indiska Rajasthan. Eftersom min medresenär var sjuk kom vi att uppehålla oss i staden längre än vi annars skulle gjort. Jag spenderade en hel del tid i sällskap med en man vid namn Raju. Raju tillbringade sina dagar i ett sådant där berömt "hål i väggen" där han lagade väskor och segel och annat grovt på sin trampmaskin. Från sekunden han sa hej på gatan anade jag att jag hade med en mycket speciell person att göra. Vilket visade sig vara en fullständigt korrekt aning.

Raju var zigenare, dalit (oberörbar) och ogift trebarnsfar. En man som han är knappast en man i Indien. Men Raju rörde sig obehindrat mellan de olika kasterna. Han hade någon slags utstrålning som fick alla möjliga människor att gå utanför ramarna för det normalt socialt accepterade. I hans sällskap kom jag så att träffa hårt hållna brahmindöttrar, zigenare i slummen, en bildkonstnär och en tvättäkta yogi vars tvättäkta magi jag oförhappandes kom att bevittna.

Rajus sätt att röra sig på de blandtrafikerade gatorna var minst lika långsamt och värdigt som en indisk kos. Med andra ord ooolidligt långsamt. Med obruten tillit till att ingen av alla dessa framrusande hårda farkoster skulle kunna bryta ens ett litet nyckelben i hans kropp. (Upplevde förresten själv ett sådant lugn en gång på en av Varanasis sjukaste gator. Det var efter flitigt och särskilt framgångsrikt pranayamande på hotellrummet.) Nåväl, på en av alla dessa ultrarapidsgatusläntrande promenader träffade vi på en man med den sortens skräniga plastighet som ibland kännetecknar uppseglarna i den indiska medelklassen. Jag hade egentligen inte alls lust att komma upp och dricka te på hans takterass, men naturligtvis följde jag min ciceron utan protester. Väl uppe på terassen mötte jag plastansiktets pappa, en man i sina åttio och av ett annat virke än sin klassresande son. Jag minns att jag tyckte att hans ansikte såg ut att vara format i lera. Hans drag var lugna och fridfulla. Han var mycket sparsam med orden och utan att jag riktigt visste hur det gått till hade jag räckt honom min hand med tillhörande handflata för att i den låta honom, ja vad visste jag? Ett par ögonblick senare uttalade han i alla fall följande: 

When you were ten years old something very terrible happened to you and when you´re thirty-four you are going to find peace.

Och det var allt. Inget svammel om kärlek och pengar och lycka och olycka. Jag blev naturligtvis fullkomligt stum. På den första punkten hade han ju onekligen rätt. Det enda verkligt fruktansvärda som hänt mig i livet hände när jag var tio år gammal. Jag ryggade tillbaka inför fortsättningen.

Frid. Frid? För mig just då måste det betyda att jag skulle dö vid 34 års ålder. Någon annan slags frid än icke-varandet kunde jag slätt inte tänka mig. Nästa tanke:

Jaha, då så. Tur att jag fick veta, så jag inte dristar mig att sätta barn till världen då.

Långt senare sa jag till mig själv: Men åh, dumma lilla mänska! Frid har ju ingenting med liv eller död att göra.

Ever heard of osalig ande, kokobello?

Samsara, säger det dig något, apskaft?

Frid motherfucker! Vad mer kan du sätta upp på önskelistan om du fått Frid? Au contraire: Vad ska du med något eller någon i hela världen till om du inte känner frid?  

Och sannerligen, frid i sinnet har jag endast upplevt i några få ytterst begränsade tidsrymder i mitt liv. Men tillräckligt för att veta.

Frid är lycka.

Gamle, gode man, utan vars hjälp jag kanske inte suttit här idag. Jag tror på dina ord. 

Tro försätter berg. Tror jag.













Inga kommentarer:

Skicka en kommentar