tisdag 22 januari 2013

Om vikten av att inte ta sig samman



I vårt samhälle förväntas man ta sig samman och vara glad. Glad när man går till jobbet, glad när man går och handlar, glad när man kommer hem, glad när man går på fest. Jag har tagit mig samman otaliga gånger. Faktum är att jag får ta mig samman så gott som varje dag. Men det har aldrig lett till att jag blivit glad. Så nu provar jag något annat. Nämligen att inte ta mig samman. Således stannar jag i sängen  tills kroppen inte står ut längre. Således äter jag inte förrän jag är hungrig. Således hemfaller jag inte till att använda mig av sådant som ger tillfällig lättnad genom att distrahera mig från hur jag egentligen mår.

Någon gång i höstas upplevde jag för första gången som jag minns, känslan av att vara rädd för att dö. Inte rädd för döden, men rädd för att mista livet, just detta livet. Det var en fullkomligt chockerande upplevelse som fyllde mig med blandade känslor. Stor lycka över att nyfikenhet och hoppfullhet inför återstoden av mitt liv etablerat sig i mitt inre. Rädsla över att de inte skulle stanna. Viss oro över att livsångesten skulle bytas ut mot dödsångest.Vet inte om det tog veckor eller dagar, men snart överskuggade dödslängtan åter lusten att leva. Jag känner mig inte hemma i det här livet. Vet inte vad jag gör här. När ångesten blir särskilt tung, tänker jag att det är tur att den gör mig så orkeslös. Så att jag inte orkar städa undan de banaliteter som kantar mitt liv och som jag inte skulle vilja att eftervärlden fick ta del av ifall jag inte längre finns där.

Jag är medveten om att jag är fullkomligt hänsynslös mot er som läser detta. Som jag vet älskar mig. Jag måste vara det. "Det opraktiska är det enda praktiska, i längden" som Gunnar Ekelöf skriver nånstans. Faktum är att jag plötsligt, efter att ha skrivit ovanstående rader, fick kraften att bära in ved, diska och laga mat till mig själv. UTAN att ta mig samman. Det ni.

En sak till. Jag ringer till min chef. Förklarar att jag haft flera attacker av panikångest både på och utanför jobbet de senaste dagarna. Förklarar att min omgivning övertalat mig att sjukskriva mig från jobbet påföljande vardag för att istället uppsöka vård och vila. Berättar att jag fått tid hos en kurator. Svaret: "Men det här är ju inte klokt! Vi har ju inte en enda ordinarie i tjänst på måndag." Förklarar att detta är enda sättet för mig att ta ansvar för min situation. Varpå hon mumlar något om att hon hoppas att det inte blir långvarigt. "Du det hoppas inte jag heller." Fanns det någonting som kunde få mig att må sämre var det just detta bemötande. Och det ska hon jävlarimig få veta nästa gång jag ser henne.

Stort tack till er som stöttar mig i mina stapplande försök i "Konsten att bryta ihop." Snart är pajen klar och jag är hungrig. Det är bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar