lördag 19 januari 2013

Vem ska trösta Knyttet?

Ibland känns det så jävla hopplöst. Hur ska jag kunna fixa det nu, som jag borde fått hjälp med för 15-20 år sedan? Har inte riktigt vågat se hur FRUKTANSVÄRT ensam jag var. Det fanns inte EN ENDA vuxen som jag kände mig sedd av och trygg att urladda med. Skolpsykologen ringde till mamma och sa att jag verkade hantera det som hade hänt väldigt bra. Den bedömningen gjorde hon efter att ha träffat mig en enda gång, några veckor efter dödsfallet. Jag blev inkallad i sköterskans rum. Ett rum som jag tidigare bara varit i för att få sprutor och hammarslag på knäskålarna. Hennes bedömning, att jag klarade mig bra, grundade sig på att jag vid det tillfället sa att jag inte ville träffa henne fler gånger. Och eftersom jag fortsättningsvis hade normal närvaro, gjorde bra ifrån mig i ämnena och tog emot mobbarnas okvädningsord utan att ge dom på truten så träffade jag aldrig henne, eller något annat "proffs" igen.

Visst kan jag klandra alla vuxna som såg min isolation och mitt självhat. Som hänvisade till min integritet istället för att försöka komma nära och finnas där för mig. Som kallade mig för duktig och stark när jag förtryckte min själ. Jag behöver klandra er i det här skedet av min bearbetning. Men jag behöver också förlåta er. Jag är själv vuxen nu. Och jag vet, att hur motsträvig och sluten vännen i nöd än är så är det bästa man kan göra att

ÄNDÅ vara där. Ändå VARA där. Ändå vara DÄR.

På något sätt måste vi sluta reproducera känslomässiga invalider. Vi stackare. De som inte har fullt upp med att förtränga sin sorg och bitterhet har fullt upp med att älta den. De som inte har fullt upp med att älta den har fullt upp med att trösta sitt eget inre barn. Men vem ska trösta Knyttet? Om inte alla Knytt och alla Skrutt hjälps åt att trösta varann så blir svaret "Ingen".

Idag består inte min omvärld av Sjöbomobbare och inkapabla. Jag kan börja fila ner mina taggar nu, slipa bort mina kanter och låta min omvärld omfamna "my crippled self". Och, som Megans pappa alltid säger:

"Wherever you go in the world, there you are." ;-)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar